Skriva utan ord

För ett halvår sedan tog jag min sista smula antidepressiv medicin.
Och trillade ner i ett svart hål.
Under alla dessa år med ångest och diverse beroenden, har jag aldrig känt mig direkt ledsen. Jag har alltid haft en förmåga att - trots allt - känna mig nöjd över det som är bra.
Nu är allt bara mörker och meningslöshet. En tomhet som till och med slukar orden. Och jag som alltid kunnat hitta ord för tankar och känslor, sitter här och är alldeles... blank.
Men nu skriver jag i alla fall. Utan ord.
Så kanske jag så småningom kan hitta en väg tillbaka.

Återkomsten

Jag hade en gång en blogg.

Från början var det mest för att lära mig

att skriva och lägga in bilder.

Så småningom blev inläggen mer och mer personliga.

Jag fick kommentarer.

Och vänner.

Men... så hände något...

Jag började fundera på VEM som läste. ..?

Tänk om det var någon jag kände!?

Vågade jag verkligen skriva om "vad som helst"?

Jag blev mer eller mindre paranoid,

och raderade alltihop.

Nu gör jag ett nytt försök.

Ett försök

att Våga Vara JAG.