Fuldesign har hakat på trenden med en fulkalender, där de varje dag kommer med nya tips på (fult) julpynt man kan göra själv.
fredag 4 december 2009
Pimpad adventsstake och annat (fult) julpyssel
Fuldesign har hakat på trenden med en fulkalender, där de varje dag kommer med nya tips på (fult) julpynt man kan göra själv.
onsdag 2 december 2009
Nostalgi-fika
För en glassälskare som mig är det här nostalgi på hög nivå.
Storstrut för 1:25...
tisdag 1 december 2009
Julfönster
Fönstret kan man hämta hos Under solen.
Porslinsbröllop heter det visst...
trots att det svänger
~ * ~
Ikväll blir det restaurang för hela familjen!!
söndag 29 november 2009
Sunt beroende?
Jag har dessutom upptäckt självrandande garn. Jättekul! Istället för att själv hålla på att räkna och byta färg så är det bara att sticka på och se vad som händer. Lika spännande varje gång.
Och det finns faktiskt värre "beroenden" man kan drabbas av (tro mig... ) Enda biverkningen hittills är lite skavsår på ena fingret.
Nu ska jag försöka julpynta den här bloggen! Och från och med imorgon ska jag verkligen anstränga mig för att skriva, skriva, skriva... i hopp om att orden så småningom ska lossna.
Hmmm... nu har jag testat m-a-s-s-o-r av layouter, den ena värre än den andra. Tror nog att julpyntet får vänta till en annan dag.
måndag 23 november 2009
Borde vara arg
När det borde vara jag som är arg.
torsdag 19 november 2009
Fler tårar
"Förr grät jag aldrig. Jag hade nästan aldrig fällt en tår. Jag levde ett helt liv utan tårar. Och det var mitt problem enligt en av mina terapeuter. Handlar det alltså bara om det? Handlar det helt enkelt om fyrtio års samlade tårar?"
Inuti.
Och att sen alla tårarna bara måste komma ut,
Kanske
?
måndag 16 november 2009
Gamla tårar
När jag berättade om en sak som hände för väldigt länge sedan, hörde jag i samma stund jag uttalade orden hur oerhört sorgligt det faktiskt lät. Faktum är att det finns mycket som jag nog borde ha varit ledsen över. Då.
Istället har jag alltid varit en sån där "Always look at the bright side of life... " Och det är väl bra. Att kunna se det som är positivt. Det var förmodligen en direkt nödvändighet just då för att överleva i en omöjlig tillvaro.
Men nu, när inga mediciner längre sätter stötdämpare på alla känslor, så blir de näst intill outhärdliga. Jag är inte van att bli så här arg! Eller så här ledsen!!
Jag undrar hur lång tid det tar att gråta ut närmare 50 års samlade tårar....
onsdag 11 november 2009
Goodbye Lenin
En film som heter "Goodbye Lenin", är tysktalande och handlar om Berlinmurens fall... Jag försöker verkligen att inte ha fördomar, men detta låter knappast som något jag själv skulle välja att se. Men nu var det så att I blivit rekommenderad att se den av sin lärare, så jag höll henne sällskap.
Filmen handlar om Alex, vars mamma hamnar i koma efter en hjärtinfarkt. När hon vaknar efter 8 månader är det till ett helt annat land. Muren har fallit och det DDR där hon varit så aktiv finns inte längre kvar. Av rädsla för att sanningen ska bli en alltför stor chock, gör de allt för att låtsas som om ingenting hänt.
Jag tyckte filmen påminde om "Livet är underbart", där en pappa övertalar sin son om att deras vistelse i koncentrationslägret är en lek och en tävling. I tyckte att den var lite i stil med "Amelie från Montmartre". Gemensamt för dem är att de handlar om människor som gör allt som står i deras makt (och lite till) för att någon annan ska må bra. Kryddat med en hel massa humor.
Det känns skönt att se den här typen av filmer, som motvikt mot allt våld och elände som annars sköljer över oss.
Rekommenderas!!!
måndag 9 november 2009
Fars dag ???
Även Cecilias föräldrar var gifta, men skilsmässan lurade förmodligen redan runt hörnet. Detta var hon dock lyckligt ovetande om.
Hon var 7 år och hade precis börjat skolan. Nu hade fröken sagt att de skulle göra ett fint kort till Fars dag, och Cecilia gick in för uppgiften med liv och lust. Åh, vad pappa skulle bli glad när han fick det!!
Hon skulle överraska pappa!!
Han brukade vikariera på skolan ibland, och just idag befann han sig i klassrummet allra högst upp i den gamla skolbyggnaden. Han hade visserligen strängt sagt ifrån att Cecilia på INGA VILLKOR fick lov att komma upp till hans klassrum. Varför förstod hon inte, men han var kanske rädd att hon skulle komma in och störa under en lektion.
Självklart skulle hon inte göra det.
Självklart skulle hon vänta på pappa utanför tills lektionen var slut.
Kortet blev verkligen fint.
När skolan var slut smög Cecilia förväntansfullt uppför alla trapporna, tills hon var allra högst upp, utanför klassrummet där hennes pappa fanns.
Det kändes lite konstigt och ovant att vara häruppe.
Och spännande.
Hon föreställde sig hur glad pappa skulle bli när han fick se henne. Hon skulle ge honom kortet redan idag, fast det inte var Fars dag än, och sedan skulle de tillsammans promenera hem från skolan.
Hon fick vänta länge, men det gjorde inget.
Äntligen var lektionen slut, och de stora eleverna kom ut ur klassrummet. Någon som kände igen henne hejade, och hon hejade blygt tillbaka.
Till sist hade alla gått, och bara pappa fanns kvar därinne.
Han kom ut ur klassrummet, och det pirrade till av lycka och förväntan i Cecilias mage när han fick syn på henne där hon stod i hörnet.
Tyst och stilla. Väntande...
Cecilia rusade chockad nerför alla trapporna.
Pappa kom hem en stund senare.
Han fick aldrig kortet.
Många, många år senare, när Cecilia blivit nästan vuxen, hittade hon kortet.
Hon rev sönder det och kastade det i soptunnan.
fredag 6 november 2009
torsdag 5 november 2009
Arbetslös
Är det roligt eller bara taskigt?
Nu har jag i alla fall precis sökt (ytterligare) ett jobb.
Visserligen har jag inte riktigt rätt utbildning,
men jag håller tummarna och försöker hoppas i alla fall.
måndag 2 november 2009
Sår i själen
Kurragömma
Jag kan se att världen är vacker,
och jag undrar
om det är ett sundhetstecken.
onsdag 28 oktober 2009
Skriva utan ord
Och trillade ner i ett svart hål.
Under alla dessa år med ångest och diverse beroenden, har jag aldrig känt mig direkt ledsen. Jag har alltid haft en förmåga att - trots allt - känna mig nöjd över det som är bra.
Nu är allt bara mörker och meningslöshet. En tomhet som till och med slukar orden. Och jag som alltid kunnat hitta ord för tankar och känslor, sitter här och är alldeles... blank.
Men nu skriver jag i alla fall. Utan ord.
Så kanske jag så småningom kan hitta en väg tillbaka.