Sunt beroende?

Läste för ett tag sedan att alla former av arbete med händerna är bra för välmåendet. Tror t.o.m. att det ökade serotoninhalten. Kan det vara därför som jag den senaste tiden nästan maniskt stickat strumpor???
Jag har dessutom upptäckt självrandande garn. Jättekul! Istället för att själv hålla på att räkna och byta färg så är det bara att sticka på och se vad som händer. Lika spännande varje gång.
Och det finns faktiskt värre "beroenden" man kan drabbas av (tro mig... ) Enda biverkningen hittills är lite skavsår på ena fingret.

En bråkdel av senaste tidens produktion...

I övrigt har det varit en väldigt, väldigt ledsen vecka. Psykologbesöket förra måndagen, och ett telefonsamtal när jag hem därifrån, fick många tankar att snurra fortare. Får väl se hur det blir efter morgondagens besök.

Nu ska jag försöka julpynta den här bloggen! Och från och med imorgon ska jag verkligen anstränga mig för att skriva, skriva, skriva... i hopp om att orden så småningom ska lossna.

Hmmm... nu har jag testat m-a-s-s-o-r av layouter, den ena värre än den andra. Tror nog att julpyntet får vänta till en annan dag.

Borde vara arg

Måndag. Psykologbesök.

Berättade en del saker som hänt

för länge, länge sedan.

Saker som sagts.

Saker som min "mamma" sagt.

Till mig.

Helt oberörd sitter jag där och berättar.

Och det slutar med att psykologen blir arg.

Svär. Och har tårar(?) i ögonen.

När det borde vara jag som är arg.

Men jag är mest bara så väldigt ledsen...

Och jag önskar så att jag åtminstone kunde hitta ord. Att "bara" skriva... skriva... skriva... och på så sätt få det ur mig. Istället för att på det här sättet bara skriva i form av "stödord".

Fler tårar

Började läsa en bok häromdan. "Att nudda vid botten - en personlig berättelse om depression" av Sally Brampton. I ett av de första kapitlen läser jag:

"Förr grät jag aldrig. Jag hade nästan aldrig fällt en tår. Jag levde ett helt liv utan tårar. Och det var mitt problem enligt en av mina terapeuter. Handlar det alltså bara om det? Handlar det helt enkelt om fyrtio års samlade tårar?"

Alltså är det kanske så i alla fall,

att om man tänker för mycket och känner för lite,

om man "sparar" alla tårar inuti,

då blir det översvämning till slut.

Inuti.

Och att sen alla tårarna bara måste komma ut,

det är kanske ganska logiskt,

och ganska sunt.

Kanske
?

Gamla tårar

Det händer saker, säger psykologen jag träffat några veckor nu under hösten för att försöka reda ut varför jag är så väldigt ledsen och ångestfylld. Och det är tydligen något positivt, att det liksom "rör om" och förändras.

När jag berättade om en sak som hände för väldigt länge sedan, hörde jag i samma stund jag uttalade orden hur oerhört sorgligt det faktiskt lät. Faktum är att det finns mycket som jag nog borde ha varit ledsen över. Då.
Istället har jag alltid varit en sån där "Always look at the bright side of life... " Och det är väl bra. Att kunna se det som är positivt. Det var förmodligen en direkt nödvändighet just då för att överleva i en omöjlig tillvaro.
Men nu, när inga mediciner längre sätter stötdämpare på alla känslor, så blir de näst intill outhärdliga. Jag är inte van att bli så här arg! Eller så här ledsen!!

Jag undrar hur lång tid det tar att gråta ut närmare 50 års samlade tårar....

Goodbye Lenin

En film som heter "Goodbye Lenin", är tysktalande och handlar om Berlinmurens fall... Jag försöker verkligen att inte ha fördomar, men detta låter knappast som något jag själv skulle välja att se. Men nu var det så att I blivit rekommenderad att se den av sin lärare, så jag höll henne sällskap.
Filmen handlar om Alex, vars mamma hamnar i koma efter en hjärtinfarkt. När hon vaknar efter 8 månader är det till ett helt annat land. Muren har fallit och det DDR där hon varit så aktiv finns inte längre kvar. Av rädsla för att sanningen ska bli en alltför stor chock, gör de allt för att låtsas som om ingenting hänt.
Jag tyckte filmen påminde om "Livet är underbart", där en pappa övertalar sin son om att deras vistelse i koncentrationslägret är en lek och en tävling. I tyckte att den var lite i stil med "Amelie från Montmartre". Gemensamt för dem är att de handlar om människor som gör allt som står i deras makt (och lite till) för att någon annan ska må bra. Kryddat med en hel massa humor.
Det känns skönt att se den här typen av filmer, som motvikt mot allt våld och elände som annars sköljer över oss.

Rekommenderas!!!

Fars dag ???

Det hände sig vid den tiden då man fortfarande gjorde presenter till Mors dag och Fars dag i skolan, eftersom man tog för givet att alla barn hade en mamma och en pappa som var gifta med varandra.
Även Cecilias föräldrar var gifta, men skilsmässan lurade förmodligen redan runt hörnet. Detta var hon dock lyckligt ovetande om.
Hon var 7 år och hade precis börjat skolan. Nu hade fröken sagt att de skulle göra ett fint kort till Fars dag, och Cecilia gick in för uppgiften med liv och lust. Åh, vad pappa skulle bli glad när han fick det!!

Då fick hon en underbar idé!
Hon skulle överraska pappa!!

Han brukade vikariera på skolan ibland, och just idag befann han sig i klassrummet allra högst upp i den gamla skolbyggnaden. Han hade visserligen strängt sagt ifrån att Cecilia på INGA VILLKOR fick lov att komma upp till hans klassrum. Varför förstod hon inte, men han var kanske rädd att hon skulle komma in och störa under en lektion.
Självklart skulle hon inte göra det.
Självklart skulle hon vänta på pappa utanför tills lektionen var slut.

Kortet blev verkligen fint.
När skolan var slut smög Cecilia förväntansfullt uppför alla trapporna, tills hon var allra högst upp, utanför klassrummet där hennes pappa fanns.
Det kändes lite konstigt och ovant att vara häruppe.
Och spännande.
Hon föreställde sig hur glad pappa skulle bli när han fick se henne. Hon skulle ge honom kortet redan idag, fast det inte var Fars dag än, och sedan skulle de tillsammans promenera hem från skolan.
Hon fick vänta länge, men det gjorde inget.

Äntligen var lektionen slut, och de stora eleverna kom ut ur klassrummet. Någon som kände igen henne hejade, och hon hejade blygt tillbaka.
Till sist hade alla gått, och bara pappa fanns kvar därinne.
Han kom ut ur klassrummet, och det pirrade till av lycka och förväntan i Cecilias mage när han fick syn på henne där hon stod i hörnet.
Tyst och stilla. Väntande...

Han

blev

JÄTTEARG!!!

Förklarade med hög och arg röst att han klart och tydligt talat om att hon INTE fick komma upp till honom!

Men jag väntade ju tills du slutat, och alla gått hem...

Jag ville bara överraska...

Kommer du inte ihåg att jag sagt det till dig? VA!?!?
Cecilia rusade chockad nerför alla trapporna.

Varför blev han inte glad?

Det var många trappor.

Varför blev han så hemskt arg??

Hon sprang hela vägen hem med tårarna rinnande,

varför? varför? varför?

och gömde sedan det fina kortet som hon varit så stolt över.
Pappa kom hem en stund senare.
Han fick aldrig kortet.

Många, många år senare, när Cecilia blivit nästan vuxen, hittade hon kortet.
Hon rev sönder det och kastade det i soptunnan.

Pappa fick aldrig veta att hon gjort det.

Till honom.

Vissa händelser är fortfarande omöjliga att förstå...

Regnpromenad.

Novemberlycka.

Små, små ljusglimtar

blinkar till

och försvinner

Men jag såg dem.

Jag såg dem!

Lite senare förvandlas dagen.

Ilska.
Besvikelse.
Trött
och ledsen...

Arbetslös

Hur ska man tolka det här som jag fick med posten...
Är det roligt eller bara taskigt?

Nu har jag i alla fall precis sökt (ytterligare) ett jobb.
Visserligen har jag inte riktigt rätt utbildning,
men jag håller tummarna och försöker hoppas i alla fall.

Sår i själen

Ibland jämförs svåra upplevelser med ett sår.

Ett sår som långsamt läker, och blir till ett ärr.

Ärret kommer alltid att finnas kvar.

Man kan se det,

och vet varför det finns där,

men det gör inte längre lika ont.

Mitt sår vill inte läkas.

Varje gång det börjar bildas en ruva,

så händer det något

som gör att det rivs upp och blöder igen.

Man kan inte bara sätta ett plåster på en varböld

och tro att den ska läkas.

Man måste först sticka hål på den

och krafsa bort det onda.

Hur läker man sår i själen!?!?

Kurragömma

Jag leker kurragömma med mig själv.

Öppnar stängda dörrar. Försiktigt... försiktigt... Och blir lika rädd varje gång ett gammalt spöke hoppar ut.

Det pirrar läskigt otäckt i magen precis när jag ska öppna, och trots att jag VET att det förmodligen kommer att hoppa ut någon och skrämma halvt ihjäl mig, så blir jag lika rädd varje gång i alla fall.

Vi är många ledsna barn som går omrking i vuxna kroppar...

Jag kan se att världen är vacker,
och jag undrar
om det är ett sundhetstecken.