När jag berättade om en sak som hände för väldigt länge sedan, hörde jag i samma stund jag uttalade orden hur oerhört sorgligt det faktiskt lät. Faktum är att det finns mycket som jag nog borde ha varit ledsen över. Då.
Istället har jag alltid varit en sån där "Always look at the bright side of life... " Och det är väl bra. Att kunna se det som är positivt. Det var förmodligen en direkt nödvändighet just då för att överleva i en omöjlig tillvaro.
Men nu, när inga mediciner längre sätter stötdämpare på alla känslor, så blir de näst intill outhärdliga. Jag är inte van att bli så här arg! Eller så här ledsen!!
Jag undrar hur lång tid det tar att gråta ut närmare 50 års samlade tårar....
oj vad jag kände igen mig i dina ord, för det är så det är för mig också just nu! Visst är det sorgsamt när knoppar brister...dvs..små små frön från det förflutna som vill ut, men det bästa är att när det grott och slutligen fått spricka ut, och komma ut, blir det en ännu vackrare blomma! Du kommer att läka och blomma ut! Kram och Tack för din varma kommentar om min bok! Di
SvaraRadera