Kurragömma

Jag leker kurragömma med mig själv.

Öppnar stängda dörrar. Försiktigt... försiktigt... Och blir lika rädd varje gång ett gammalt spöke hoppar ut.

Det pirrar läskigt otäckt i magen precis när jag ska öppna, och trots att jag VET att det förmodligen kommer att hoppa ut någon och skrämma halvt ihjäl mig, så blir jag lika rädd varje gång i alla fall.

Vi är många ledsna barn som går omrking i vuxna kroppar...

Jag kan se att världen är vacker,
och jag undrar
om det är ett sundhetstecken.