Måndag. Psykologbesök.
Berättade en del saker som hänt
för länge, länge sedan.
Saker som sagts.
Saker som min "mamma" sagt.
Till mig.
Helt oberörd sitter jag där och berättar.
Och det slutar med att psykologen blir arg.
Svär. Och har tårar(?) i ögonen.
När det borde vara jag som är arg.
När det borde vara jag som är arg.
Men jag är mest bara så väldigt ledsen...
Och jag önskar så att jag åtminstone kunde hitta ord. Att "bara" skriva... skriva... skriva... och på så sätt få det ur mig. Istället för att på det här sättet bara skriva i form av "stödord".
Hej..Jag har nu läst allt som du skrivit och det berör mig oerhört..Jag känner din sorgsenhet genom raderna,men samtidigt kan man se en liten strimma av hopp..Kom gärna tillbaka till min blogg..Du behöver inte skriva om du inte orkar,,bara sätt dig på min veranda och ta en fika ..Kram Susanne
SvaraRaderamin sjukgymnast säger att det är i botten av kroppen sorgen ligger, och jag hör liksom du saker jag berättar om mig i samtal med min kontakt att oj, hur tragiskt och sorgligt allt är egentligen, samtidigt kan jag inte bli arg över det, är mest ledsen över min "missade" barndom, över min missade tid för all sorg och olycklighet som präglat livet, istället för att få vara i glädjen över att jag finns, jag överlevde och jag kan börja om som jag nu insett. kramar i massor!Di
SvaraRadera